Jag har fått barn.
Att få barn ändrade min syn på livet kan man säga.
Inte bara vad gäller det som anses vara viktigt i livet, som exempelvis meningen med livet - utan även att jag har blivit tokigt mer barnslig än tidigare. Man kan säga att man öppnar upp dörren till när man själv var liten igen.
Ibland sitter jag o funderar på hur barnsligt enkelt det är att vara nöjd och glad och bara uppslukas av det härliga nuet. Något vi vuxna sällan får tid att göra eller ens reflektera över.
Att man får barn betyder inte att man nödvändigtvis måste älska alla barn som cirkulerar i ens vy, man får dock en större förståelse för både barn och föräldrar än man hade tidigare. Det är väldigt häftigt, för helt plötsligt handlar inte allt om en själv längre.
Jag är glad att jag fick barn när jag var trettio. Hade jag vart äldre hade jag kanske haft svårare än jag nu har att acceptera anpassningen efter den nya lilla individen, som kräver sitt och sin uppmärksamhet från mig som mamma.
Får man barn sent i livet tror jag att det skulle kunna vara svårare. Vad tror du?
I grunden tror jag ändå att om man förutsätter att allt inte är rosendoftande och glatt hela tiden så har man en ganska realistisk grund att stå på, och inga skyhöga förväntningar om hur livet med familj ska bli.
Man får helt enkelt öppna upp dörren till ens egen barndom, våga bli barnslig och ta dagen som den kommer.
Det är dagens tips!
